Historia

Vid Suckunge, Bromsta och Berga finns, i form av stensträngsystem, en hög koncentration av fossila kulturlandskapslämningar från äldre järnålder (jfr 7:3 Droppsta-Fransåker och 7:6 Kättsta).

Från yngre järnålder finns ett flertal gravfält som belägger Hovas, Kolhammars, Suckunges, Bromstas och Bergas förhistoriska anor. Särskilt vid Hova och Berga ligger de pedagogiskt belägna alldeles invid bybackarna.

Hova som till gårdsantalet är kommunens största bevarade by har en tät och sammansatt bykaraktär med prägel från huvudsakligen 1800-talets senare hälft och tidigt 1900-tal. Med de två utflyttade gårdarna, med välbevarade byggnader från 1800-talets andra hälft, söder om byn, illustreras också effekterna av laga skifte på ett pedagogiskt sätt.

Suckunge är intressant som en av de solskiftade radbyar, som lagts i laga läge och som fortfarande har sin radbykaraktär i behåll.

Vreta gård, nordost om Suckunge, är tillsammans med Norrgården i Älgesta (se 7:4 Husby-Ärlinghundra kycka-Älgesta) den gård i kommunen som bäst bevarat sin karaktär från 1800-talets första hälft. Med sin komplexa och välbevarade gårdsbild tillhör Vreta Stockholms läns intressantaste gårdar som annars till övervägande delen har fått sin prägel av laga skiftet och de därefter följande förändringarna av byggnadskulturen.

Beskrivning

Från det öppna odlingslandskapet som utbreder sig mellan Hova och Garnsviken löper en smal dalgång i sydostlig riktning från Kolhammar och vidare förbi Suckunge. Vid trakten av Bromsta mynnar den ut i den stora sammanhängande slättbygd som upptar de centrala delarna av Husby-Ärlinghundra och Odensala. Lantmäterikartor visar att vägen som löper genom området, från länsgränsen i norr ned mot Berga, till sin sträckning kan föras ned till åtminstone 1700-talet. Även vad gäller åkermarkens utbredning uppvisar dagens kulturlandskap stora likheter med 1700-talets. Den enda markanta skillnaden är att landskapspartiet väster om vägen från Hova, till den trånga dalgångens början, på 1700-talet utgjordes av ängsmark.

I skogskanterna söder om Suckunge, Bromsta samt norr och nordväst om Berga finns i form av omfattande stensträngsystem (raä 39, 45, 55, 59, 102) starka indicier för att denna del av Odensala var bebyggt under äldre järnålder.

Stensträngar förekommer på Öland och Gotland samt i Östergötland och Uppland. De tolkas som rester av fägator och hägnadssystem, byggda för att hålla boskapen, som betade fritt på utmarken, borta från åker och äng. De äldsta kända stensträngarna har kunnat dateras till förromersk järnålder men troligen har de flesta anlagts under romersk iärnålder-folkvandringstid. De stämmer sålunda i tid väl överens med den bebyggelseexpansion under perioden ca 200 f Kr - 450 e Kr som kommer till uttryck i de förhistoriska lämningarna. Stensträngsystemen kan också ses som ett tecken på att man, från att under bronsåldern fört ett rörligt och mera nomadiserande liv, under äldre järnålder övergick till att bedriva jordbruk av permanent karaktär. Stensträngarna vid Suckunge, Bromsta och Berga har tillsammans en total längd av närmare sex kilometer. Vid en av lokalerna (raä 102) finns en tydlig lämning av en förmodad fägata i form av två stensträngar som löper parallellt i en ca 250 lång båge.

Söder om Suckunge och norr om Bromsta ligger husgrundsterrasser (raä 287 respektive 55) av förhistorisk karaktär i anslutning till stensträngar. I storlek varierar de från 7x5 till 34x11 m.

I fyra fall ligger också gravfält (raä 47, 57, 102, 243) direkt invid stensträngar. Gravanläggningarnas form och karaktär pekar huvudsakligen mot en datering till yngre järnålder men på samt-liga fyra gravfält finns inslag som mycket väl kan vara äldre järnålder.

Det är möjligt att de nuvarande bosättningarna vid Berga, Bromsta och Suckunge har en obruten kontinuitet ända ned i äldre järn-ålder, men detta går inte att säkert belägga. Att gårdarna var bebyggda även under yngre järnålder framgår emellertid klart av gravfälten i området.

Söder om Bromsta finns uppgift om en ca 400 m lång och upp till 10 m bred förhistorisk stensatt vägbank. Stora mängder sten från denna upptogs vid markarbeten i slutet på 1970-talet. Troligen har vägbanken fortsatt bort mot de två runstenar (raä 42) som står på ett impediment i åkermarken SV om Bromsta. Med största sanno-likhet är detta runristningarnas ursprungliga plats. Med ledning av inskrifterna kan en släkt i Bromsta på 1000-talet följas i tre generationer.

Att även Hova och Kolhammar har anor ned i förhistorisk tid kan man sluta sig till av de gravfält av yngre järnålderskaraktär som ligger omedelbart söder (raä 24, 25) respektive väster (raä 31, 237) om bytomterna.

Hova utgörs i dag av sex gårdar och några bostadslägenheter. De flesta av gårdarna har timrade manbyggnader från 1800-talet och ekonomibyggnader från omkring sekelskiftet 1900 samt några knuttimrade mindre gårdsbyggnader. Två av gårdarna (la 1, 3) har rektangulära grundformer med antydan till götiska gårdsplaner, men med en luftigare gruppering av de enskilda byggnaderna. Sammantaget bildar gårdarna en tät bymiljö.

Söder om Hova ligger två gårdar (la 10, 11) som flyttades ut ur byn som en följd av laga skifte som förrättades 1845-49. Båda gårdarna har timrade manbyggnader från 1800-talets andra hälft och en även i övrigt välbevarad karaktär från denna tid. Särskilt gäller detta den östra av de två gårdarna (la 11), som bl a har en knuttimrad ladugård med lider samt en loge i falskt skiftesverk.

Även Kolhammar har en välbevarad äldre bybebyggelse i behåll. Framför allt i form av manbyggnaderna, som på den västra av gårdarna (la 13) utgörs av en envånig parstuga och på den östra (la 14) av ursprungligen en parstuga som genom tillbyggnader fått ett originellt utseende.

Suckunge är en av de 19 byar i Sigtuna som med hjälp av äldre kartor har kunnat konstateras lagd i laga läge i samband med solskifte (se HISTORISK ÖVERSIKT, jordbruk och bebyggelse). I dag är Suckunge en av fyra, av dessa 19 byar, som fortfarande har radbykaraktär.

Nordost om Suckunge ligger Vreta (la 23) som troligen anlades under medeltiden. Gården, vars byggnader är uppförda enligt den ålderdomliga principen, ett hus för varje funktion, har en ovanligt välbevarad och komplett karaktär från 1800-talets första hälft. Mangården är avskild från fägården med ett staket och utgörs av en parstuga, delvis ombyggd i äldre tid, som flankeras av två timrade bodflyglar. Fägården är tresidigt kringbyggd, och byggnaderna, som genomgående är timrade, består av ladugård, höns- och svinhus samt loge och lider. Nordväst om mangården ligger källare, bod- och lider samt en knuttimrad smedja.

Källa till texten: 

http://www.stockholmslansmuseum.se/faktabanken/kulturmiljoer-i-kommunerna/visa/0191030013/

Bratt, Peter & Källman, Rolf 1988 "Kulturminnesvårdsprogram för Sigtuna kommun"